Outdoorness

Vandring i Samariaravinen
I augusti åkte jag, min syster och våra barn på solsemester till Kreta. Hotell med all inclisive, stora pooler, bufféer och aktiviteter för barn och vuxna. Detta upplägget passar min syster och barnen bra och visst, jag njöt av tillvaron med en bok i solstolen jag också, men jag bokade upp en av dagarna för vandring på egen hand och det var den bästa dagen på hela semestern!
 
Jag blev upphämtad kl 6 på hotellet för färd mot startplatsen uppe i bergen. Bergskedjan, Lefka Ori, dominerar landskapet på västra Kreta och är ett måste att besöka om man är på kreta. En spektakulär miljö med många raviner. På vintern ligger ett vitt snötäcke över topparna och därav har bergskedjan fått sitt namn som på svenska är "De vita bergen"
 
På Omalosplatån, ca 1200 meter över havet finns startpunkten för Samariaravinen som ligger i
Samaria nationalpark. 
 
Nationalparken bildades 1962 för att skydda den unika faunan och speciellt den kretanianska geten som endast finns i detta område. Det kostar 5 euro i entréavgift för att komma in och du kan betala vid ingången till nationalparken. 
 
 
Från platån så går man sedan nerför i ca 18 km för att komma fram till byn Agia Ruomeli som ligger vid havet i söder. De första 3-4 kilometrarna är brant nerför. Underlaget är stenar och grus, bitvis ganska stora stenar och man behöver se sig för var man sätter fötterna för att inte halka eller trampa snett. Under min vandring gick jag förbi flera personer som satt vid sidan av stigen och höll sig om fotleden..
 
 
På vissa platser satt skyltar som denna, där stigen gick längs en brant klippvägg.
Jag gick med raska steg förbi dessa passager. På flera ställen fanns nät uppsatta över stigen för att skydda mot fallande stenar. 
 
 
 
Eftersom blicken behövde vara ner i marken för att se var jag satte fötterna så stannade jag ofta upp för att se mig omring, det får man inte missa! De första branta kilometrarna gick genom tallskog men det var en magisk utsikt mellan träden. Jag vandrade på egen hand och trots att det var ganka många som vandrade samtidigt så kändes det inte så. Bitvis var jag helt ensam och på rastplatserna där man också kunde fylla på sin vattenflaska med rinnande källvatten från bergen, fanns det alltid plats att sitta och vila en stund. 
 
 
Efter ca 8 km kommer man fram till Samaria, en by där det tidigare bodde människor men 1962 då ravinen förklarades som nationalpark förflyttades befolkningen. Husen står kvar och används numera som hus till vakterna. Det är väl värt en paus vid byn, det finns toaletter (väl inne på toaletten är det dock bara hål i marken men det fungerade bra) och vattenkälla att fylla på sin vattenflaska från. Jag hade turen att få se de sällsynda vildgetterna KriKri, ibland kallad kretensisk stenbock.
De finns bara på Kreta. 
 
KriKri, även kallad kretensisk stenbock.
 
Jag hade läst att de skulle vara skygga och inte lätta att komma nära men jag kom riktigt nära och en av dem var till och med framme och nosade på min hand. 
 
När man nått fram till byn Samaria så är det inte så mycket nedåt efter det, den brantaste biten är avklarad och man är nere i ravinen. 
 
 
 
Det var en mäktig känsla att vandra mellan de 500 meter höga klippväggarna i 34 graders värme. Jag klarade av värmen bra, mycket vatten och en keps, det funkade. 
 
Smalaste passagen i ravinen, ca 3 meter mellan klippväggarna. 
 
Jag var inställd på 18 km och vid 14-15 km var jag rejält trött, varm och törstig. Jag hade vatten kvar men det släckte liksom inte törsten. Vid 16 km kom jag till en byggnad och när jag närmade mig så visade det sig vara en servering där en man stod och pressade apelsiner och hällde upp på glas med massor av is. Han hade kunnat ta hur mycket betalt som helst för det där glaset, det var det godaste jag någonsin druckit! 
 
Femtio spänn för ett glas juice, men jag hade lätt betalat det dubbla! 
 
 
Med ny energi gick jag de sista kilometrarna fram till slutdestinationen - Agia Roumeli
 
Agia Roumeli är en by utan väg. Du kan alltså inte ta dig dit med bil utan till fots via ravinen eller med färja är de enda alternativen. Jag kom fram till byn vid halvtre och färjan skulle gå klockan fem så jag hade gott om tid att utforska denna lilla pärla. Det fanns flera serveringar, tavernor och hotell men allt var så fint, pittoreskt och genuint. Lite grann som det riktiga Grekland kanske..
 
Jag satte mig på en servering, beställde in en fruktsallad och en cola light och bara njöt av utsikten och tröttheten i kroppen. Det var klarblå himmel och ca 34 grader varmt så vandringen frestade på rejält, speciellt de sista kilometrarna. 
 
 
En fruktsallad visade sig vara glass med lite frukt, men det var jag värd! 
 
 
 
 
 
 
 
 
Stranden i Agia Roumeli bestod av mörka stora och mindre stenar men vattnet var det mest turkosa och klaraste jag sett i Grekland. Underbart med ett svalkande dopp efter en dags vandring i hettan.
 
Vid fem startade hemfärden med en timme på färjan och två timmar med buss. 
Det var en underbar dag. Jag är glad över att jag valde att åka iväg och att jag gjorde det själv. När man vandrar på egen hand så finns ingen att dela upplevelsen med men det finns heller ingen som tar bort fokus från upplevelsen. Det vara bara jag. Det kommer jag att göra om.
 
 
 
Tips:
- Ta med en termoflaska att fylla på vatten i. Det är fantastisk gott att kunna dricka kallt vatten hela vägen. Jag hade en Kleen Kanteen insulated och den var toppen.
 
- Överdosera vätskeersättning! Jag hade med mig pulver och vid varje plats där jag kunde fylla på vatten så blandade jag en mugg med vätskeersättning och drack. Det vill säga var 4e kilometer ungefär och jag är glad för det, jag kände på slutet och framför allt efteråt att jag började få vätskebrist. 
 
- Använd bra skor! Jag såg en väldig variation på vad man hade för skor på sig, allt från sandaler till kängor. Jag hade packat med mig mina vandringskängor och det är jag glad för, det gick åt.
 
- Ta med något att äta. Jag hade smörgåsar, kex och nötter. 
 
- Glöm inte att se dig omkring. Man behöver titta var man sätter fötterna och det är lätt att missa att se sig omkring. Flera gånger nere i ravinen så tittade jag upp mot himlen och där uppe ovanför de 500 meter höga klippväggarna cirkulerad örnar flera gånger. 
------------------------------------
 
 
Frukost i skogen - pannkakor
Inatt sov vi ute i tält i skogen, jag, min kompis och våra tonåriga söner. I början av året antog jag en utmaning, en utenatt i månaden under hela 2018 och igår var det dags för oktobers utenatt. Roligt att grabbarna följde med också, det är hård konkurrens med dator och kompisar man har som mamma till en tonåring. Men de hade ett roligt skogsäventyr där de också fick testa att köra fyrhjuling. Nu finns en sådan med på sonens önskelista. . .

Vi sov i tält inne på Palstorps skogsbys skogsområde så vi kunde använda det uteköket som finns där. På morgonen lagade vi pannkakor över öppen eld, så himla gott! 

Jag hade med mig färdiga påsar med pannkakspulver från Friluftsmat. Dessa pannkakor hade smak av äpple och kanel. Till det stekte jag äppelbitar med kanel och socker. Lyxfrulle vid lägerelden! 

(null)

(null)

(null)


She turned her can'ts into cans and her dreams into plans
En sak jag känner med det här att ha "hittat hem" som friluftsmänniska, blir man någonsing nöjd? Vill man bli nöjd? Det känns tråkigt med nöjd. Jag vill bara upptäcka mer.. Jag har så många drömmar om platser jag vill besöka, saker jag vill testa och utmaningar jag vill utmana mig själv med. Det känns fint och jag ska göra allt jag kan för att uppfylla mina drömmar. 
 
Precis såhär! 
 
Förhoppningsvis blir drömmarna till planer som sedan blir verklighet och några av mina drömmar är under planering och inbokade. Det är en del av det härliga med äventyr, stora som små, att ta reda på information, planera och diskutera innan det blir av. 
 
Förutom min utmaning under detta år - En utenatt i månaden 2018 - så kommer jag under jullovet att åka till Abisko med min son. Något som jag ser fram emot massor! Både att utforska Abisko, norrsken, isklättring men också att göra detta tillsammans med Max, min 14-åriga son. 
 
Norrskensspaning i Abisko      Bild från STF
 
Ett annat äventyr som är under planering är Kungsleden sommaren 2019. Jag och min son ska tillsammans med min kompis och hennes son vandra Abisko-Nikkaloukta nästa sommar. Vi vandrade en kort bit, Nikkaloukta-Kebnekaise sommaren 2017 och vi vill tillbaka och visa våra barn den fantastiska natur vi har i norra Sverige. 
Bild från vandringen mot Kebnekaise sommaren 2017
 
Under sommaren ska även jag och en annan kompis åka till Norge och då är det Via ferratan i Loen som är målet. Vi klättrade Via Ferratan på Skuleberget under Utefest och konstaterade båda två att det här vill vi göra mer av! Så planen är att bila till Loen, stanna där några dagar för vandring och klättring. 
 
Underbara, härliga drömmar som nu är planer!