Outdoorness

Vandring i Samariaravinen
I augusti åkte jag, min syster och våra barn på solsemester till Kreta. Hotell med all inclisive, stora pooler, bufféer och aktiviteter för barn och vuxna. Detta upplägget passar min syster och barnen bra och visst, jag njöt av tillvaron med en bok i solstolen jag också, men jag bokade upp en av dagarna för vandring på egen hand och det var den bästa dagen på hela semestern!
 
Jag blev upphämtad kl 6 på hotellet för färd mot startplatsen uppe i bergen. Bergskedjan, Lefka Ori, dominerar landskapet på västra Kreta och är ett måste att besöka om man är på kreta. En spektakulär miljö med många raviner. På vintern ligger ett vitt snötäcke över topparna och därav har bergskedjan fått sitt namn som på svenska är "De vita bergen"
 
På Omalosplatån, ca 1200 meter över havet finns startpunkten för Samariaravinen som ligger i
Samaria nationalpark. 
 
Nationalparken bildades 1962 för att skydda den unika faunan och speciellt den kretanianska geten som endast finns i detta område. Det kostar 5 euro i entréavgift för att komma in och du kan betala vid ingången till nationalparken. 
 
 
Från platån så går man sedan nerför i ca 18 km för att komma fram till byn Agia Ruomeli som ligger vid havet i söder. De första 3-4 kilometrarna är brant nerför. Underlaget är stenar och grus, bitvis ganska stora stenar och man behöver se sig för var man sätter fötterna för att inte halka eller trampa snett. Under min vandring gick jag förbi flera personer som satt vid sidan av stigen och höll sig om fotleden..
 
 
På vissa platser satt skyltar som denna, där stigen gick längs en brant klippvägg.
Jag gick med raska steg förbi dessa passager. På flera ställen fanns nät uppsatta över stigen för att skydda mot fallande stenar. 
 
 
 
Eftersom blicken behövde vara ner i marken för att se var jag satte fötterna så stannade jag ofta upp för att se mig omring, det får man inte missa! De första branta kilometrarna gick genom tallskog men det var en magisk utsikt mellan träden. Jag vandrade på egen hand och trots att det var ganka många som vandrade samtidigt så kändes det inte så. Bitvis var jag helt ensam och på rastplatserna där man också kunde fylla på sin vattenflaska med rinnande källvatten från bergen, fanns det alltid plats att sitta och vila en stund. 
 
 
Efter ca 8 km kommer man fram till Samaria, en by där det tidigare bodde människor men 1962 då ravinen förklarades som nationalpark förflyttades befolkningen. Husen står kvar och används numera som hus till vakterna. Det är väl värt en paus vid byn, det finns toaletter (väl inne på toaletten är det dock bara hål i marken men det fungerade bra) och vattenkälla att fylla på sin vattenflaska från. Jag hade turen att få se de sällsynda vildgetterna KriKri, ibland kallad kretensisk stenbock.
De finns bara på Kreta. 
 
KriKri, även kallad kretensisk stenbock.
 
Jag hade läst att de skulle vara skygga och inte lätta att komma nära men jag kom riktigt nära och en av dem var till och med framme och nosade på min hand. 
 
När man nått fram till byn Samaria så är det inte så mycket nedåt efter det, den brantaste biten är avklarad och man är nere i ravinen. 
 
 
 
Det var en mäktig känsla att vandra mellan de 500 meter höga klippväggarna i 34 graders värme. Jag klarade av värmen bra, mycket vatten och en keps, det funkade. 
 
Smalaste passagen i ravinen, ca 3 meter mellan klippväggarna. 
 
Jag var inställd på 18 km och vid 14-15 km var jag rejält trött, varm och törstig. Jag hade vatten kvar men det släckte liksom inte törsten. Vid 16 km kom jag till en byggnad och när jag närmade mig så visade det sig vara en servering där en man stod och pressade apelsiner och hällde upp på glas med massor av is. Han hade kunnat ta hur mycket betalt som helst för det där glaset, det var det godaste jag någonsin druckit! 
 
Femtio spänn för ett glas juice, men jag hade lätt betalat det dubbla! 
 
 
Med ny energi gick jag de sista kilometrarna fram till slutdestinationen - Agia Roumeli
 
Agia Roumeli är en by utan väg. Du kan alltså inte ta dig dit med bil utan till fots via ravinen eller med färja är de enda alternativen. Jag kom fram till byn vid halvtre och färjan skulle gå klockan fem så jag hade gott om tid att utforska denna lilla pärla. Det fanns flera serveringar, tavernor och hotell men allt var så fint, pittoreskt och genuint. Lite grann som det riktiga Grekland kanske..
 
Jag satte mig på en servering, beställde in en fruktsallad och en cola light och bara njöt av utsikten och tröttheten i kroppen. Det var klarblå himmel och ca 34 grader varmt så vandringen frestade på rejält, speciellt de sista kilometrarna. 
 
 
En fruktsallad visade sig vara glass med lite frukt, men det var jag värd! 
 
 
 
 
 
 
 
 
Stranden i Agia Roumeli bestod av mörka stora och mindre stenar men vattnet var det mest turkosa och klaraste jag sett i Grekland. Underbart med ett svalkande dopp efter en dags vandring i hettan.
 
Vid fem startade hemfärden med en timme på färjan och två timmar med buss. 
Det var en underbar dag. Jag är glad över att jag valde att åka iväg och att jag gjorde det själv. När man vandrar på egen hand så finns ingen att dela upplevelsen med men det finns heller ingen som tar bort fokus från upplevelsen. Det vara bara jag. Det kommer jag att göra om.
 
 
 
Tips:
- Ta med en termoflaska att fylla på vatten i. Det är fantastisk gott att kunna dricka kallt vatten hela vägen. Jag hade en Kleen Kanteen insulated och den var toppen.
 
- Överdosera vätskeersättning! Jag hade med mig pulver och vid varje plats där jag kunde fylla på vatten så blandade jag en mugg med vätskeersättning och drack. Det vill säga var 4e kilometer ungefär och jag är glad för det, jag kände på slutet och framför allt efteråt att jag började få vätskebrist. 
 
- Använd bra skor! Jag såg en väldig variation på vad man hade för skor på sig, allt från sandaler till kängor. Jag hade packat med mig mina vandringskängor och det är jag glad för, det gick åt.
 
- Ta med något att äta. Jag hade smörgåsar, kex och nötter. 
 
- Glöm inte att se dig omkring. Man behöver titta var man sätter fötterna och det är lätt att missa att se sig omkring. Flera gånger nere i ravinen så tittade jag upp mot himlen och där uppe ovanför de 500 meter höga klippväggarna cirkulerad örnar flera gånger. 
------------------------------------
 
 
She turned her can'ts into cans and her dreams into plans
En sak jag känner med det här att ha "hittat hem" som friluftsmänniska, blir man någonsing nöjd? Vill man bli nöjd? Det känns tråkigt med nöjd. Jag vill bara upptäcka mer.. Jag har så många drömmar om platser jag vill besöka, saker jag vill testa och utmaningar jag vill utmana mig själv med. Det känns fint och jag ska göra allt jag kan för att uppfylla mina drömmar. 
 
Precis såhär! 
 
Förhoppningsvis blir drömmarna till planer som sedan blir verklighet och några av mina drömmar är under planering och inbokade. Det är en del av det härliga med äventyr, stora som små, att ta reda på information, planera och diskutera innan det blir av. 
 
Förutom min utmaning under detta år - En utenatt i månaden 2018 - så kommer jag under jullovet att åka till Abisko med min son. Något som jag ser fram emot massor! Både att utforska Abisko, norrsken, isklättring men också att göra detta tillsammans med Max, min 14-åriga son. 
 
Norrskensspaning i Abisko      Bild från STF
 
Ett annat äventyr som är under planering är Kungsleden sommaren 2019. Jag och min son ska tillsammans med min kompis och hennes son vandra Abisko-Nikkaloukta nästa sommar. Vi vandrade en kort bit, Nikkaloukta-Kebnekaise sommaren 2017 och vi vill tillbaka och visa våra barn den fantastiska natur vi har i norra Sverige. 
Bild från vandringen mot Kebnekaise sommaren 2017
 
Under sommaren ska även jag och en annan kompis åka till Norge och då är det Via ferratan i Loen som är målet. Vi klättrade Via Ferratan på Skuleberget under Utefest och konstaterade båda två att det här vill vi göra mer av! Så planen är att bila till Loen, stanna där några dagar för vandring och klättring. 
 
Underbara, härliga drömmar som nu är planer! 
 
 
Vandring vid Kebnekaise
Min första riktigt fjälltur gick till Kebnekaises fjällstation tillsammans med tre kompisar. Planan från första början var att vi alla fyra skulle ge oss på en topptur men redan flera månder innan vandringen så insåg jag att det vore dumt att ens försöka för min del. En fot som krånglar med både en ledskada och hälseneinflammation samt att jag var tung och i ganska dålig fysisk form fick mig att bestämma mig för att gå på en egen tur den dagen de andra tre gick upp på toppen. Detta visade sig vara ett mycket bra beslut.
 
Lite trött och ruffsig efter lång resa men så glad!
Äntligen skulle jag få se de riktigt fjällen!
 
 
Planen denna tur var att vandra från Nikaloukta till Kebnekaises fjällstation där vi bokat boende i fyra nätter. Dessa dagar skulle vi göra dagsturer i närområdet varav en dag då resten av gänget skulle upp på Kebnekaise. Vi hade alltså väldigt gott om tid för att invända bra väder för en topptur. 
 
Sträckan Nikaloukta - Kebnekaises fjällstation är 19 km. Man kan ta båten över sjön  Láddjujávri. Den kostar 350:- enkel resa och då blir sträckan att gå ca 13 km istället. Vi valde att ta båten, främst för att vi gärna ville uppleva att åka båt över en fjällsjö. 
Mer information om båtturerna: http://www.enoks.se/battrafiken/
 
 
Efter 5 km vandring i regn var vi framme vid sjön Láddjujávri. Vi lyckades missa en tur med 30 minuter så det blev en lång paus vid sjön i väntan på nästa tur. Men det är enkelt att stå ut med lite extra väntetid i denna vackra miljö. 
 
 
 Vid sjön finns en restaurang, så vansinnigt vacker byggnad! - http://www.enoks.se/restaurang-enoks/
Den var dock stängd när vi var där.

 Turbåtarna som kör över sjön.
 
 Utsikt från båten på väg över sjön.
 
 
När man tagit sig förbi eller över sjön så ändrar sig miljön och blir lite mer dramatisk. Fjällen blir högre och det rinner jockar och forsar längs med vandringsstigen. På några ställen får man gå över hängbroar och det var häftigt att stå och se på det forsande glaciärvattnet som forsade fram. 
 
 
 
 
Vid middagstid var vi framme och checkade in. 
 
Jag tog knappt några bilder alls inne på fjällstationen men det var fantastiskt fint! Vi bodde i sovsal i huvudbyggnaden. Rustika och charmiga sovkupeer med 4 bäddar i varje. I huvudbyggnaden finns också receptionen, barne, restaurangen och rummen med soffor/fotöljer där man kan sitta med en öl vid brasan. Jättemysig stämmning. Det som var lite tråkigt var att det var väldigt mycket folk när vi var där så det var svårt att hitta en plats som var ledig för lite brashäng.
 
En av sidobyggnaderna innehöll duchar och omklädningsrum och ett stort självhushållskök. Det fanns gott om plats, flera spisar och diskbänkar och vi var väldigt nöjda med upplägget i denna byggnad.
 
 
Dagen efter ankomsten så var det dags för mina vänner att göra tupptursförsök så efter en galet god frukostbuffé på fjällstationen sa jag hejdå och lycka till och de begav sig mot toppen. 
Min dag visade sig bli en av de mest fantastiska dagarna! Jag tog en tur ner till Elsas bro som ligger bara en kort promenad från fjällstationen. Jag var helt ensam där och jag blev fullkomligt överväldigad av den storslagna naturen som omgav mig.
En bättre plats för lite eftertanke och energitankning kan jag inte tänka mig. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Mina vänner kom tillbaka till fjällstationen vid 23-tiden på kvällen. Trötta och genomvåta, de hade haft fint väder på vägen upp men regn på vägen ner. Men de var lyckliga över att ha bestiget sveriges högsta berg!
 
 
Tredje dagen vaknade vi upp till dimma, dis och regn. Vi gick en tur upp mot Tarfalla (inte hela vägen) och med oss hade vi våra kåsor, skumpa och prosecco och choklad. Vi skulle fira min födelsedag! 
Det var en av de finaste födelsedagar jag haft!
 
 
Den fjärde och sista dagen var vädret likadant, dimma, regn och en del blåst. Men när man bor inne på fjällstationen och vet att man kan komma in och värma sig så var det dramatiska vädret ganska härligt. 
Vi var ute i omgivningen under dagen och på kvällen åt vi en fantastisk trerätters middag på Elsas restaurang som ligger inne i fjällstationen. Jag rekomenderar varmt att man passar på att äta där. Det var en rätt häftig upplevelse att gå in på en restaurang med vita dukar, linneservetter och kristallglas iklädd underställ. Det var den klädkoden som gällde för de flesta. 
 
 
 
 
 
 
Förrättsbuffé
 
 
Souvasstuvning med potatispuré och rårörda lingon, himmelskt gott!
 
Desserten bestod av en nyponpudding med grädde och crunsh, även det var fantastiskt gott.
 
 
 
Dagen vi skulle resa hem så öste regnet ner och eftersom vi hade ett flyg att passa så valde vi att ta oss tillbaka till Nikaloukta med helikopter. Tyvärr så regnade det så pass mycket så sikten var väldigt dålig, det hade varit fint att kunna se de vakra fjällen från ovan.
 
 
 
 
 Mina tre bästa tips:
- Missa inte området nere vid Elsas bro ca 1 km från fjällstationen.
- Ha flera dagar på er om ni ska göra en topptur,
vädret kan ställa till det så det är bra att ha några dagar att välja på.
- Missa inte att äta på restaurangen på fjällstationen, toppklass!